Det var värt det !

Bland alla som bloggar finns det dom som fångar ens intresse och dom följer man var och varannan dag. Ett ämne som diskuteras i inlägg och kommentarer är viljan att hjälpa sitt barn till att utveckla sina möjligheter. Många tränar sina barn i dag efter Move & Walk metoden. Jag har aldrig kommit nära den och vet inte så mycket om den. Vi fick den som ett alternativ till Daniella när hon var liten men valde Vojta.

Daniella var 8 månader och satt i mitt knä med armarna hängande ut efter sidan. När man tog en leksak och la den framför henne, tittade hon nyfiket på den men kunde inte lyfta armen och greppa den. Vid 1 årsåldern blev vi erbjudna att få träna Vojta metoden och tog den. Umeå hade den enda sjukgymnasten i övre Norrland som utbildats sig i detta.

Varannan vecka åkte vi ner 24 mil, och var i Umeå några dagar och tillsammans med Birgitta tränade vi Daniella. Sen gjorde vi träningen 3 ggr om dagen hemma, minst en halvtimme åt gången . Efter 3 veckors träning började Daniella greppa sakerna själv. Fick bättre stöd i bålen och kunde lyfta huvudet och ligga och titta när hon låg på magen. Sömnen började också infinna sig, tidigare grät hon som ett kolikbarn nätterna igenom. Här tror jag att hon hade värk i sin lilla kropp som nu lättade.

En helt annan Daniella började plötsligt blomma ut så vi kämpade på i flera år , dag ut och dag in. Lätt var det inte , hon grät oftast hela behandlingen igenom. Ju äldre hon blev ju mindre tränade vi , vi började värdera hennes dagar annorlunda . All träning och övrig skötsel tog den största tiden av dygnet och mellan träningarna var hon så trött och slut att tiden att vara barn försvann mer och mer . Ju äldre hon blev desto mer förstod vi ju att hon inte hinner utveckla sina andra sinnen om dagarna igenom endast ska bestå av träning. I barnens värld är lek en viktig del för att utvecklas och det blev så lite tid till det så vojtan ebbades ut för att helt avslutas.

Men dom funktioner hon fått , försvann inte . Förmågan att kunna greppa, och stabilare kroppshållning, mindre värk, ja allt var kvar. Och vårt dåliga samvete över att ha utsatt vår dotter för smärta under behandlingen , berättade hon själv om när hon blev äldre.

" Det gör inte ont när ni trycker, bara otäckt när man blir fasthållen och armar , ben rör sig utan att jag vill det, och det känns så skönt i kroppen efteråt."

Vi ångrar inte att vi tog det beslutet att intensivt dessa år lägga så mycket tid på träning. Det kan man inte göra när resultatet blev så bra. Men vi har lärt oss att var tid har sin sak. Var rätt att satsa när hon var så liten. Ju äldre hon blev , satsade vi på träning som var kul. Hela hennes liv kan inte bestå av alla måsten, träning, sjukgymastik, logoped , läkare. Ibland måste man prioritera, tänka till , vad vill vi få ut av detta, hur mycket kommer det ge, är det värt detta?
Dygnet har bara 24 timmar , även för en tjej med funktions nedsättning.

Man måste ju få tid att göra roliga saker också, ha kul.
Så med tiden har vi lärt oss att lägga energi på det som ger mer än det kostar.
Så ibland väljer hon bort vissa måsten ,för att hinna med att leva !
För vad vi vet, så har vi väl bara ett liv, gäller att ta till vara på det !