Allt är inte svart eller vitt !

Jag lovade i en kommentar till CP-mammans blogg att jag skulle återkomma angående hennes inlägg den dagen. Den handlade om barn som väljs bort.

Det är lätt för mig att direkt svara att det får inte ske ! Alla barn är välkommna ! Men efter 20 år förstår jag nu att alla är inte lika lyckligt lottade som vår familj ! Vi har fått leva som en "vanlig" familj, som vi ser oss , och en mycket "ovanlig " för den som står utanför och betraktar. Och vi har aldrig velat ha något annat val ! Jo , vi har gjort ett val i livet . Bara omge oss av släkt och vänner utan fördomar . Tack för att ni alltid finns där !

Människor med fördomar har vi valt bort.

Men för andra så kan valet att välja bort , vara det som styr. Det enda valet för den familjen . Tekniken, vetenskapen finns redan . Frågan är , vart går gränsen , kommer vårt samhälle ändras så det blir det blir naturligt att kolla i samband med graviditet testet om barnet har dom kvalifikationerna som paret önskar. Ska embryot få fortsätta växa eller ska det väljas bort.

Det finns också tillfället när fosterdiagnostik är bra , men svårt att avgöra vad som är rätt eller fel .Men för denna familjen är det rätt.
se mitt tidigare inlägg ;

Lilla syster kan rädda livet på Felix

Allt är inte rätt eller fel, svart eller vitt. Mina känslor säger mig att vilket barn som helst är välkommen , oavsett hur resultatet blev. Det är lätt för mig att direkt säga att oavsett om mitt barn har en skada eller ej , så är det mitt barn. Jag känner ju så , men alla gör inte det , är det då fel, ska dessa då dömas för det.

Jag har under åren träffat föräldrar som trots insatser av samhället inte orkar och har kraft att själv ha sitt barn i det egna hemmet. Dessa föräldrar har en styrka som inte går att mäta sig på denna jord . Dom inser det inte själv ,men vi andra som står på den andra sidan vet att ta det beslutet , kräver kraft mer än vi någonsin kan ana. Att lämna sitt barn ! Har vi då rätten att döma dom för det . Dom är redan dömda för livet. Många av dom lever med skuld och dåligt samvete , resten av sitt liv.

För 20 år var alla alternativa boende avskaffade . NU skulle alla barn bo hemma oavsett om man som förälder saknade resurser, ork, kraft , eller kanske inte lämpad att ta hem sitt barn. Dom barnen låg månader på barn 4 avdelning , i väntan på fosterfamilj. Om månader börja närma sig ett år , flyttades dom till bla elevhem. När vi var nere på träningsveckor i Umeå , vi bodde då i Dorotea , träffade vi, då och då ett barn som väntade på ett annat boende.

Idag har vi åter igen byggt upp små gruppboende i samhället som dessa barn bor i , där dom har personal runt om kring sig , dygnet runt. Men ersätta en förälders kärlek är svårt , omöjligt , dom har ju detta som ett arbete , får betalt! Vi som är förälder vet att kärlek är något naturligt som inte avlönas i pengar.

Många har stora hjärnskador och förmedlar sig inte med omvärlden i den utsträckning som vi är vana med. En del hade redan fått domen i och med sin diagnos, att inte få leva så länge. Väntade då på döden.

Kan tyckas att då spelar det väl ingen roll , då är dom väl inte medveten om något.
Jag har en bekant vars barn långa stunder försvinner djupt inne sig själv. Man får ingen kontakt, men så hör han mammas röst, så lyser hela hans ansikte upp ! Finns ingen som kan eller ska avgöra vad han känner , för känslor det har han.

Frågan är så SVÅR ! Finns det något svar ? För mig blir svaret ,det finns inget korrekt svar , allt är inte i svart eller vitt . Jag vet bara att jag har inte rätten att döma , för mig finns inget direkt rätt eller fel ! Bara en lång kamp , för alla berörda.

Fortsättning följer ...... senare i ett framtida inlägg ....