Står jag på toppen av livet nu ?

Jag vet inte vad som hänt . Bloggade har tagit sig till en högre dimension. Blir kanske påverkad av andra bloggare . Jag har tidigare varvat skrivande med " min " humor, seriösa inslag , familj, vänner och annat ovetande som någon egentligen inte har intresse av. Med det menar jag inte att mitt fortsatta skrivande kommer vara av mer intresse men vad är det som gör att man plötsligt ändrar beteende ?

Nu händer det oftare och oftare att jag plockar fram personliga minnen . Det märkliga är att jag har inte tänkt på dom på åratal. Nu minns jag plötsligt allt , i bilder och ord. Jag reser tillbaka i tiden oftare än någonsin. Är det så man gör när man börjar hamna mitt i livet Jag kanske står just nu på toppen och ska börja klättra ner mot ålders höst. Förstår ingenting . Man ska ju aldrig blicka bakåt utan alltid sträva att blicka framåt.

Ett minne av det som varit kom plötsligt fram idag när jag läste om någon som lagt sitt kunnande i det den inte hade med att göra . Samtidigt läste jag om frågan något fått om att skaffa ett syskon, när man har ett barn med CP-skada.

Det var vintern 93-94 när Hanna låg i magen . jag jobbade natt på "sjukstugan " i Dorotea . hade avgett rapport och var på väg hem . En kär kollega berättade då om hur en annan kollega på dagen engagerade sig i mig och min familj (hon var för övrigt yngre än mig och inte fått egna barn än.)

Hon brukade roa sig med att prata skit om mig och min familj på dagarna i lunchrummet( Har även jag fördomar, när jag säger , att det var ganska vanligt med skitsnack på kvinno dominerade arbetsplatser )

Det som gjorde mig förbannad det var hennes åsikter och vetande om " hur dum i huvudet vi var som skaffade en "unge " till , när vi redan hade 3 , varav en med en CP-skada . Var vi inte kloka ! Räckte det inte med dom vi hade och tänkt om det blir något fel på den också .

Hanna

Hon skulle bara veta hur mycket vi bearbetat känslor och beslut innan vi tog steget och fick vår underbara Hanna. Det bästa beslutet vi kunnat ta ! Sen hade vi även fått pratat med läkare , som även dom rådde oss till det. Det har bara varit positivt i familjer att skaffa ett till syskon , både för det barn med funktionsnedsättning , men även för den övriga familjen , sa dom. Sen visste både dom och vi hur en CP-skada uppkommer . Finns inget ärftligt i det , bara något som kan hända när det inte går som det ska.

Det här var för övrigt en av dom gånger som jag inte ryckte på axlarna och vände om och gick .
Vi möttes i dörren , när jag gick ut och då tog jag henne åt sidan och sa:

-Jag måste höra hur du mår ? Du kommer ju få det ganska jobbigt i framtiden ?
Hon såg på mig helt ovetande !
Sen berättade jag vad jag hört !

- Ja , men du får nog jobbigt, för du ska väl komma hem till mig och ta hand om alla våra barn? För hur orkar du annars lägga energi om hur det ska gå?
Sen gick jag, och hon öppnade aldrig mer mun
och hade åsikter om oss, vad jag vet!