Totalt antal besökare

fredag 13 mars 2009

Att synas eller icke synas ? Det är frågan !

Foto:Daniella

Sara,Daniella och Susanna

Att jobba som assistent är ett av det svåraste jobb man kan ha ! Man ska vara personlig men inte för personlig. Lyhörd , pålitlig ! Stötta ibland men inte ta "över". Inte välja den enkla vägen utan hela tiden ha brukaren i centrum .

Ofta "ensam jobb", inga arbetskollegor . Veta att man tänker och gör rätt utan att ibland få feedback. Dåligt betalt om man tittar på vilket otroligt jobb man utför. Flexibel och på hittig. Rolig men inte "överjobbigt rolig " .

Det är inte bara brukaren man omges med utan kanske också en massa anhöriga runt omkring. Och då kan man få stå ut med trött mamma eller pappa. Tonåringar med hormoner som spökar . Någon har taskigt morgon humör!Vara osynlig mitt i ett familjegräl !

Ja , listan kan göras hur lång som helst . Det är ett viktigt jobb som alla gör och får inte alltid den uppmärksamhet och status som yrket bör ha.

Vi har haft en hel del assistenter genom åren och alla lämnar spår efter sig i våra liv. Alla har varit oerhört viktiga för oss alla i familjen . Det är dom som gjort att vi kunnat leva ett underbart familjeliv.

Minnen som vi alltid kommer att bära med oss och saknaden över alla dom som gått vidare med andra saker i livet. Var och en har sin särskilda plats i vårt hjärta . Dom flesta har vi på ett eller annat sätt turen att få träffa ibland. Det svårt att inte komma varann nära . Det är ju HOS OSS , dom jobbat som "personlig " assistent.

Men ibland är det otacksamt ! Som assistent ska man veta när man ska synas och när man ska ta ett steg tillbaka . Ibland har det hänt att omgivningen hos oss är så van, att Daniella har sina assistenter under stora delar av sina dagar, att dom inte SER assistenten .

Syrran med familj kom en fredageftermiddag , det var vid 14-tiden. Hon hälsade på Susanna och pratade med Daniella . Kl 15 slutade Susanna och Emelie kom. Efter ett tag sa jag till syrran , ska du inte hälsa på Emelie . Nej, men det har jag ju redan gjort !

Hon fick snabbt veta att det inte var samma person, dom är ju ens lika. Frågan är väl, syns inte en assistent ? Ser min syster dåligt ? Eller är hon som jag , förbaskat disträ lite då och då.
hon fick iallafall äta upp detta och vi andra inklusive våra assistenter har skrattat gott åt detta.

Det där med att vi aldrig får vara privat i vårt hem , alltid ha assistenter hos oss. Det var många år sen vi kände så ! Vi störs inte av att dom är här . Dom är en del i vårt liv , Dom finns och behövs för Daniella och ingen vill vara utan dom.

Tack för att ni finns , och ni som vandrat vidare med annat i livet. Lycka till !!




4 kommentarer:

Anonym sa...

Viljestarka,vänliga, varma, underbara familj... =)

Ge Ella en extra kram fån mig

Kramar i massor!! Denise

Anonym sa...

Jag skulle inte byta bort er för allt i världen, jo kanske ibland :P haha, men ni är så underbara o lättsamma på många sätt. Man känner sig nästan som en del av familjen fast man inte är det. Pussar o kramar till er ALLA från tjockisen. Vi ses snart igen!

Madlar sa...

Hur skulle vårt liv vara utan assistenter? Och ffa hur skulle dotterns vara? Nu kan hon frigöra sig, upptäcka livet utan föräldrar o få vara tonåring. Precis som det ska vara när man är 15 år!

Anonym sa...

Var 20år.
Det var min "första" riktiga arbetsintervju på ett fast jobb som jag aldrig hade ens kommit i kontakt med.

Personlig assistent? Vad gör en sån?

Kliver in i ett överfullt kök på juldagen. Mormor, syskon.. många var det som sprang runt där. Kände mig blyg och väldigt vilsen. Men där mitt i vimlet satt den sötaste och gladaste lilla flicka jag någonsin sett. Förstod inte mycket vad hon sa men hennes leende smälte mitt hjärta. Hade ingen aning om vad jobbet innebar, var bara jättelycklig över att jag fått det!

Växte sakta in i rollen. Familjen blev ju som min familj eftersom även jag sakta "växte" upp med dem. De har alla satt sina spår i mig. Bröderna som VARJE dag försökte slå ihjäl varandra. Uppleva stora Pappa Björn och lilla Mamma myggas vardagsgräl. Liten söt lus som var som ett litet bihang överallt. Men först och främst den flickan jag tog hand om. Hon kommer aldrig att lämna mitt hjärta.

6 ½ år fick jag förmånen att tillbringa i denna familj och det tackar jag för! Ni har lärt mig mycket!! Tusen kramar!!